Tidigare idag noterade jag en diskussion på Twitter, som sedermera utmynnade i ett blogginlägg från Jonas Grenfeldt. Jag noterade också efterspelet på Twitter och tänkte lämna en längre replik här.
Säljare är människor och det är lätt att glömma det. Det finns aldrig en ursäkt att behandla en annan människa illa utan en rationell anledning. Om någon svär åt dig och provocerar dig så är det knappast fel av dig att svära tillbaka. Om du däremot svär åt någon annan, utan att bli provocerad, är skulden din. Det faktum att en person är eller inte är säljare saknar i sammanhanget lika mycket relevans som personens hudfärg eller religion. Människor är människor – säljare är människor – och bör behandlas därefter.
Om en säljare är otrevlig mot dig så tycker jag att det är rättfärdigat att vara otrevlig tillbaka. Det handlar inte så mycket om “ett öga för ett öga” som det handlar om karma. En otrevlig, aggresiv säljare förtjänar inte att få göra ett sälj. Däremot förtjänar han inte heller att bli förolämpad, om inte säljaren förolämpar dig först.
Vilka är då dessa säljare? Jo, det kan jag tala om. Majoriteten av telefonsäljarna i Sverige är i åldrarna 16 – 25 år. De flesta har en mycket låg garantilön och tjänar pengar på att sälja; på provision. Inte sällan har telefonsäljare endast en eller några timmars utbildning på produkt och säljteknik, vilket kanske låter osannolikt, men det är helt enkelt mer lönsamt på det viset. Nej, jag skojar inte. Det är ett industriellt tänk, men i kronor och ören fungerar det bevisligen. Den genomsnittliga anställningstiden för telefonsäljare är också mycket kort. Hur kort, undrar du? Baserat på de siffror jag sett är anställningstiden upp till 12 veckor i genomsnitt. Många slutar efter någon eller några dagar eller veckor. Varför? Sällan på grund av själva arbetet – återigen, kanske det låter osannolikt, men så är det. Den främsta anledningen är att det är psykiskt påfrestande att ta emot tio nej för varje ja, och att få höra hur värdelös man är, dag efter dag.
Så, finns det ett bättre sätt att undvika att själv bli irriterad, och att irritera andra – dvs. säljarna? Ja, det gör det. Här är några exempel på hur du kan minska irritationen om du upplever telefonsäljare som störande.
1) Lär dig säga nej. Dåliga säljare säljer, bra säljare hjälper kunden att köpa. Som vuxna människor är det vårt eget ansvar, oavsett vilken typ av säljare som ringer, att säga nej. Man kan göra det på ett intelligent sätt och då gärna med en hänvisning till effektivitet. Förklara att du aldrig ingår avtal över telefon, att det är en policy som ni inte gör undantag ifrån, och påminn säljaren om att denne slösar bort tid istället för att ringa till en kund som köper. Var artig. Det lönar sig alltid.
2) Se möjligheten. Att bli uppringd i tid och otid kan vara irriterande och störa produktiviteten – men i många fall kan det faktiskt vara så att säljaren har ett bra erbjudande som du faktiskt kan ha nytta av. Vi som har jobbat med B2B vet att vi ofta sitter på en produkt eller tjänst som prospektet vi ringer till skulle kunna spara rejält med tid eller pengar på. Det gäller givetvis inte alltid, men ibland. Om du vägrar svara eller slänger på luren – hur mycket tid och pengar har du förlorat på bra lösningar som du missat?
3) Glöm NIX och andra “lösningar”. De gäller privatpersoner, inte företag. Och även om man är NIX:ad kan reglerna kringgås på ett enkelt och fullständigt korrekt sätt, vilket gör att dessa register tappar en stor del av sin funktion.
4) Ditt nummer hämtas inte från telefonkatalogen utan från ett fåtal centrala register, t.ex. Bonnier-ägda PAR. Med andra ord finns det en handfull företag som säljer dina uppgifter till telemarketing-bolagen. Om du verkligen inte vill bli uppringd, kontakta dessa bolag och se till att ditt nummer raderas. Återigen så kommer du sannolikt missa ett eller två erbjudanden som du faktiskt kan dra nytta av – men det är din avvägning.
Något du funderar över? Ställ en fråga i kommentarerna!
Finns väl anledning att kommentera för mig här med.
Vilka säljarna är och dess bakgrund anser jag vara totalt ointressant. Man kan nästan tro att det skall byggas upp en känsla av medlidande för dem. Och försöker man med det så är man helt fel ute.
Kan du som säljare inte attrahera kunder i tillräckligt stor omfattning, så får du ändra din säljpitch, kan du inte det så har du valt fel yrke. Svårare än så ser jag inte att det är.
Att underförstått försöka lägga över en del av det här på den som blir uppringd, eller besökt för den delen om vi pratar om canvas är en felaktig ingångsvinkel.
1) Att behöva säga nej till en Tele2-säljare är inget ansvar du har. Otaliga gånger har jag gjort det men de mal på i samma spår. Så för att bespara en del tid klickar jag bara av samtalet när ramsan kommer. Jag har inte bett dem att ringa till mig. De är lika välkomna som spammail.
2) Kan du inte presentera din enastående produkt som bara säljs via telefon inledningsvis eller fånga mitt intresse så får jag väl skylla mig själv då. Inget märkvärdigt, det är ett val jag gör. Och än så länge kan jag inte komma ihåg att en fantastiskt produkt har sålt enbart via telefonförsäljning. Att behöva sitta och lyssna på att ointressanta produkter presenterade efter en standardmall är inte intressant. En del kan fånga mitt intresse att lyssna på men då är det en duktig säljare. Och de finns det inte många av.
Så för att sammanfatta det hela. De duktiga säljarna klarar sig de som inte passar som säljare faller ifrån. Precis som det skall vara.
Tjena! Lite korta repliker nedan.
Jag tror starkt på att människan ska välja sina egna möjligheter, skapa sin egen framgång osv. Men det är viktigt att ha i åtanke att valmöjligheterna för en 18-åring som inte har vare sig yrkeserfarenhet eller högre utbildning är avskurna. Därtill har man en skyldighet att ta de jobb som erbjuds gentemot Arbetsförmedlingen, A-kassan, Alfakassan och motsvarande. Så det är inte alltid fullt så enkelt som att en person, som inte passar som säljare, valt att bli säljare.
Jag kan hålla med om att man inte behöver känna “medlidande”, i den meningen att man ska tycka-synd-om, men det är en extrem och att vara otrevlig är en annan extrem. Jag ser det bästa alternativet däremellan. Att vara en dålig säljare är inte heller likställt med att vara otrevlig eller aggressiv, det är två olika saker. Jag är helt för att man möter en förolämpning med en förolämpning och så vidare. Men att möta en telefonförsäljare med en förolämpning (eller motsv.) enbart på basis av att denne är telefonförsäljare är, som jag skrivit, inte annorlunda mot att förolämpa någon för att denne har en annan hudfärg.
Svarar man inte så svarar man inte, och det är som sagt ett val man gör. Det är inget fel i det, men jag vill belysa att det inte alltid är enbart positivt att göra det. Jag är övertygad om att merparten av företag – dock inte merparten av säljarna – är seriösa och erbjuder produkter och tjänster man har nytta av. Sen kanske man inte behöver lösningen, eller har en bättre, men det vet man ju inte förrän man pratat med säljaren och gått igenom en behovsanalys.
I övrigt håller jag till viss del med om din kritik, men den bortser ifrån att B2B i allt större utsträckning rör sig mot att enbart, eller till största delen, handla om distanskontakter. Produkten eller tjänsten försämras inte av det – däremot kan försäljningen göra det.
- som jag skrivit, inte annorlunda mot att förolämpa någon för att denne har en annan hudfärg. –
Det där är faktiskt en av de större överdrifterna jag sett inom detta område. Gagnar knappast ett intresse att hålla diskussionen på en seriös nivå när du jämför ren rasism med att hålla telefonsäljare kort. Får ändra min ingångsvinkel på mitt icke färdigskrivna inlägg på min egen blogg efter att ha läst det där.
Du slirade in lite på det här i inlägget “Det faktum…” men det kunde väl gå. Men när du ökar på det så.
Nej, resonemanget är exakt detsamma. Dömer man en säljare – en människa – för att denna är säljare dömer man denna människa efter yrket. Inte för den omständigheten att säljaren är bra eller dålig, och inte för den omständigheten att säljaren är trevlig eller otrevlig. Det är att döma en person efter en stereotyp, vilket är exakt detsamma som att döma en person efter hudfärg – det är inget reductio ad absurdum.
Givetvis kan jag ha fel, men ekvationen ter sig logiskt hållbar. Det betyder inte att jag insinuerar att du gör vare sig det ena eller det andra. Det betyder inte heller att jag på något vis insinuerar att du är rasist. Det betyder bara att resonemanget, som du kanske inte ens följer men som du VERKAR förespråka här, är ytligt och dåligt underbyggt.
Jag har full förståelse för din ståndpunkt, men jag tycker att det är viktigt att skilja på päron och äpplen.
Till yttermera visso, om du tog illa vid av metaforen så ber jag om ursäkt. Det var och är självklart inte min mening att likna det med rasism i sig, utan snarare (vilket jag hoppas framgått) att döma någon på fel grunder, så att säga.
Jag använder inte jämförelsen i den vidare meningen utan i den gamla, snävare meningen och det kan förstås lätt misstolkas.