Dejour, #Ajour

Ganska nyligen lanserades två vitt skilda saker. Den ena var bloggen Ajour, den andra var Apples iPhone 4S. Det finns ingen koppling mellan de två, men parallellerna är träffande. iPhone 4S är den bästa iPhone hittills, men tack vare enorm hype blev ändå besvikelsen stor. Den levde inte upp till förväntningarna, trots att den som jag nyss skrev är den bästa iPhone hittills. Det, kan man ganska snabbt konstatera bara av den meningen, beror snarare påförväntningarna än själva telefonen. Och givetvis har jag köpt en iPhone 4S.

Detsamma tycker jag gäller Ajour. Jag var nyfiken, blev lite besviken – och likväl kommer jag på mig själv med att surfa in på Ajour nästan varje dag. Jag kan inte säga att det är en revolution – men däremot kan jag säga att det är en mycket bra blogg. Och oavsett om syftet, och skaparnas egna förväntningar, av någon outgrundlig anledning var ett annat så är det likväl en blogg. Men, igen, en bra blogg – den är intressant, den lockar till läsning och det är intressanta människor som för pennan.

Konstruktiv kritik?

Jag har trots allt valt att inte kommentera Ajour, och jag har inte för avsikt (sorry) att bidra med någon “konstruktiv kritik” vad gäller själva sajten, eller dess fokus, eller affärsmodell. Mina läsare är förmodligen inte särskild intresserad av det, och kanske viktigare – personerna bakom Ajour läser nog inte min blogg över huvud taget. Vad jag däremot känner mig benägen att kommentera är kritiken. För där tror jag nyckeln finns till framtiden för Ajour, precis som för allt annat. Som jag uttryckte det tidigare idag på Twitter - bygger man upp hype så bygger man också upp kritik. Man måste ta det ena med det andra; det går inte att komma ifrån. Sätter man höga förväntningar så kommer man helt enkelt vara tvungen att ta itu med kritiken som kommer om man inte möter, kanske rentav överträffar, de förväntningarna. Och huruvida Ajour-gänget byggde upp hype tror och hoppas jag inte är föremål för debatt – köper man inte den premissen lever man i svår förnekelse. Därmed inte sagt att det var medvetet, utstuderat eller planerat. Jag konstaterar bara att det skedde och hur amplifierat det blivit pga personernas mediaroller låter jag vara osagt.

Många hårda ord har haglat, och många har sågat Ajour rakt av – för stora, såväl som små, detaljer. Andra har hyllat Ajour och höjt det till skyarna. Jag kan givetvis inte säga att jag håller med i all kritik, men jag är av den bestämda åsikten att ingenting någonsin är perfekt. Jag vill mena att utan kritik kan man inte röra sig framåt utan rör sig bara i cirklar; i en bubbla vars yttre gränser bestäms av det egna perspektivet. Och där ser jag en stor brist vad gäller Ajour.

En sak som fördes på tal tidigt var bristen av en meny. Det, och många andra små (och var för sig kanske obetydliga) detaljer som gjorde sajten lite diffus och krånglig att läsa. Men de som kritiserar avfärdas snabbt, om än artigt (när de inte är “förståsigpåare” dvs.) av det ena eller andra skälet. Och visst är det bra att man kör på sin egen vision, men i slutänden handlar det – i fallet Ajour – ytterst om att skapa en produkt som andra kan och vill konsumera. Givetvis handlar det här inlägget inte om huruvida Ajour bör eller inte bör ha en meny, men det är ett talande exempel. Kan det finnas ett behov av en meny, även om man inte har något att fylla den med?

Jag vill personligen mena att all kritik är konstruktiv per definition, och Brit Stakstons text är ganska välskriven. Däremot innehåller den några onödiga och hårda formuleringar, men det i sig gör inte resten av texten mindre relevant. Kritik behöver inte bestå av en detaljerad femårsplan för att vara konstruktiv – det räcker med kritiken i sig. Att veta var man är och var man inte ska vara kan vara mer värt än att tro sig veta var man ska. De hårda orden i texten överskuggas kanske av Hedbergs respons på Twitter, där Brit framställs som dels en mobbare och opportunist. Det senare kan jag nog hålla med om, men å andra sidan – vad är då detta blogginlägg, om inte opportunt?

Förväntningar och gemensam röst

Såhär skriver Karlsten om Ajour:

…och såhär skriver Mymlan. Nej, det är inte exakt samma ord, men innebörden av orden är tydlig. Karlsten själv skriver om vikten av att det finns en tydlig avsändare och personligen vill jag mena att det behövs en gemensam röst. Å ena sidan talar Rasti om att alla inte är journalister; å den andra talar Karlsten om att alla är det. Och givetvis kan det även inom exempelvis en tidning finnas olika åsikter mellan journalister et al – men när det bara finns ett halvdussin frontfigurer så tar man deras individuella uttalanden på större allvar. När t.ex. Karlsten talar så talar också Ajour när han uttrycker sig om Ajour.

Om att ta meta-debatten

Jag kritiserade tidigare idag Ajour för hur de hanterar kritik och får följande respons blixtsnabbt. Det är ett fullt förståeligt svar, men likväl mycket talande – en instinktiv reaktion med tydlig försvarston:

Det stämmer säkert, men som jag skrivit tidigare – bygger man upp hype så bäddar man också för kritik. Bäddar man för kritiken är den rimligen också förtjänad. Är det då förvånande att det blir tal om meta-debatt när man ena stunden spelar upp förväntningarna och i nästa spelar ner dem; när man i ena stunden talar om “nya sätt att göra journalistik” och i nästa tar helt avstånd från det?

Ja, kritiken mot Ajour kan ha varit brutal. Ja, om alla som är inblandade på ett eller annat vis är mediapersonligheter så ökar amplifieringen. Ja, när man aktivt väljer att inte ha en gemensam röst så uppstår det problem – nackdelar kommer med fördelar. Men att ta illa vid sig, blunda och hålla för öronen eller peka på andra är inte rätt väg att gå. Jag avskyr att använda orden “elit” och “elitism” men det är tyvärr lätt att man får det intrycket  om man står utanför. Oavsett hur härligt som gänget bakom Ajour är och hur briljanta TDH, Hedberg, Werner et al är så framstår de inte nu på det sättet. De framstår i sammanhanget allt mer som om de står ovan kritiken, och därmed i förlängningen, de som kritiserar – alltså alla oss andra. Och detta är särskilt problematiskt för Ajour – för hur kan man vilja ge en röst till alla de som har något att säga om man själv inte lyssnar?

Det enda jag egentligen kan bidra med är en retorisk fråga – varför skriver jag 1169 ord om detta? Det kan vara så att jag är en nutcase som bara vill trolla och göra de inblandade ännu mer illa berörda. Men det kan också vara så att jag vill att Ajour ska fortsätta utvecklas, och fortsätta vara en sajt jag besöker varje dag. En sajt som går från att vara bra till bäst; från tusen besökare till hundra tusen. Oavsett vilket så är förstås kritiken densamma, så – pick your poison.