En absurd dom?

Idag kom ett ganska litet och oväsentligt beslut, som tack vare sin natur (ständigt detta ömmande ämne: fildelning) har fått lite vågor på Internetz. Det gäller givetvis den numera välkände men okände, så kallade “femtonåringen”, som laddat ner filmer på en skoldator. Såhär sammanfattar IDG det väsentliga i dagens nyheter:

Åklagaren uttalar sig i samma artikel och påpekar att domen är “absurd” och att den ska överklagas. Jag har inte tagit del av domskälen – det brukar ta en stund innan de dyker upp i registren. Det jag skriver här får alltså tas med en nypa salt, för det baseras på vad den ovanstående och andra artiklar skrivit. Hur som helst finns det två frågor här som måste hållas separat. Dels huruvida domen med bakgrund av gällande rätt är korrekt, och dels huruvida resultatet är önskvärt.

Det tidigare är en förutsättning för en fungerande rättsstat. Det är i allmänhetens intresse att domstolen sköter sin uppgift. Det är också i allmänhetens intresse att lagstiftaren (riksdagen) sköter sin uppgift, men det är inte samma sak. Om vi håller oss till den tidigare aspekten – och ignorerar vad vi tycker eller inte tycker om lagarna kring fildelning – så finns det ett par intressanta saker vi kan tyda ur ovanstående sammanfattning.

För det första så har femtonåringen erkänt omständigheterna. För det andra så har domstolen funnit att det inte finns något uppsåt; det är alltså inte ett avsiktligt/aktivt brott. För det tredje har domstolen funnits att det inte finns någon oaktsamhet; det är alltså inte att oavsiktligt/passivt brott. Problemet med det här – och vad jag antar åklagaren inväder mot – är att den här ekvationen inte med enkelhet går ihop. Många tolkar det kanske, med viss rätt, såhär: brottet har skett, men ingen har begått det.

Förklaringen ligger förmodligen i gränslandet däremellan. En handling, som är olaglig, kan genomföras utan uppsåt, men avsiktligt alternativt oavsiktligt men utan att vara oaktsam. Det är inte alltför vanligt, delvis beroende på att vi presumeras kunna lagen. Man kan till exempel inte stjäla en bil och sedan skylla på att man inte visste att det var olagligt, trots att 99,9% av alla svenskar aldrig läst lagtexten om tillgrepp av motorfordon. Oaktsamhetsaspekten fångar in de brott som begåtts “av misstag”, där misstaget inte borde ha skett. Man kan till exempel inte elda upp sin bil och sedan bli förvånad över att elden sprider sig och skadar någon annans egendom. Det finns kanske inget uppsåt – men att elden har spridit sig indikerar ju i sig oaktsamhet. Den skulle ju aldrig ha spridit sig om inte personen som tände på startat elden, och inte heller om personen vidtagit säkerhetsåtgärder. Sådana faktorer bedöms objektivt, utifrån ett hypotetiskt resonemang – ung. “vad skulle en normal person ha gjort i samma situation?”.

Den intressanta frågeställning som skapas i just detta fall är alltså huruvida en femtonåring kan presumeras känna till just denna lag och hur fildelningsprogram fungerar, vilket domstolen förefaller tycka inte är fallet. Laddar man ner (notera; ner, inte upp) piratkopierade filmer tycker jag personligen att man har gått över en gräns som torde vara allmänt känd vid det här laget. En femtonåring måste veta lika väl som en fyrtioåring att en piratkopierad film är piratkopierad och det finns uppenbart ett uppsåt. Att man därutöver inte känner till att filmerna “seedas” och därmed laddas upp känns rimligt – men oväsentligt, eftersom den första handlingen är uppsåtligt. Den andra, ouppsåtliga och illegala handlingen skulle aldrig ha skett utan den första, uppsåtliga handlingen och därmed känns det som att den andra handlingen nästan med nödvändighet bara kan ske av oaktsamhet. Hade femtonåringen vidtagit aktsamhet hade det givetvis aldrig hänt. Men – en femtonåring bedöms inte efter exakt samma mall som en fyrtioåring, av naturliga skäl. Hänsyn tas till personens “ålder och utveckling”, och jag antar att det är här som domstolen gör sin avvägning.

Än så länge är det som jag skrev i inledningen helt oväsentligt – en tingsrätt skapar inte någon nämnvärd praxis i juridisk mening. Däremot gör hovrätten det, och jag tror att det här fallet kommer prövas vidare där. Det slutgiltiga svaret på frågan kan alltså dröja – i flera år. Den som lever får se.