Juholt, demokratin och dess antagonister

Jag skriver vanligtvis inte mycket om politik här numera, och för den delen inte mycket alls på grund av mina besvär med händer och annat. Men ibland måste man försöka sätta ord på sina tankar, om inte annat så för att själv kunna anta ett makroperspektiv och självkritiskt analysera tankarna. Anledningen till att jag ens tänker på detta har att göra med Juholt, Socialdemokraterna och det politiska system som leder till att fårskallen ifråga (hur osannolikt det än känns just nu) kan komma att leda det här landet.

Personen och partiet

Jag var försiktigt positiv till Juholt från början – min första kontakt med personen bakom mustaschen var en dokumentär som spelades in ett år innan han blev kandidat för statsministerposten. I efterhand torde det stå uppenbart för de allra flesta att Juholt är ungefär så pass inkompetent som man kan bli för det här jobbet, och det hörs förstås från alla håll. Trots det ser jag en oroväckande tendens á la “Juholt är stor” (no pun intended) där vänsterfolk, men främst S-lojalister, vägrar inse verkligheten och hyllar mannen. När Juholt gör utspel efter utspel så skyller man på “Borgarmedia” och desto fler utspel som kommer, desto mer reduceras sakfrågan. Precis som Sahlin, som jag har blandade känslor för, var en rejäl fifflare, så väljer man att blunda för detta och säger istället att det “handlade om en Toblerone”. Det är fel. På samma vis säger man att Juholt-kontroverserna handlar om bostadsbidrag. Det är fel.

Problemet är att många vill se Socialdemokraterna leda landet igen, och med partiet kommer Juholt. Det blir då inte bara mer bekvämt utan rentav nödvändigt, om än indirekt, att stödja Juholt om man vill stödja partiet. Det är fel. Man kan rösta på Socialdemokraterna och ändå förhålla sig saklig till personen Juholt – och man kan rösta på Sociademokraterna även om man avskyr Juholt. Partiet är stort – Juholt är liten. Det är okej att vara realistisk och pragmatisk. Det är okej att ta det onda med det goda. Det är inte okej att självmant förvilla sig i något slags grandios illusion om Juholt och partiet som ett och samma, där Juholt är en hjälte för att man gillar partiet eller dess politik. Spontant tänker jag på ett avsnitt av Nalle Puh som jag såg när jag var liten – “Flaxa som en fågel, hoppa som en fisk och önska, önska, önska”. 

Partier är en anakronism

Nu är det dock inte Juholt eller hans lojalister som jag tänker på, utan systemet och dess inneboende svagheter. Dualismen är emblematisk för ett större problem, vilket är partipolitik som en nödvändig komponent av en representativ demokrati (parlamentarism). Föreställ dig att du går på restaurang, och restaurangen har fem menyer – förrätt, huvudrätt och efterrätt. Varje meny innehåller en delrätt som du älskar, en som du är likgiltig för och en som du ogillar. Trots det kan du inte välja och själv komponera din egen meny, utan måste välja en hel meny. Låt oss vidare anta att du måste äta alla delrätterna – då har du partipolitik. Vi röstar på en agenda; ett partiprogram där vi sällan eller aldrig håller med om allt, så istället för att välja ett parti som vi gillar så väljer vi det parti vi ogillar minst.

Exempelvis kanske vi röstar på Moderaterna för att få lägre skatter, vilket vi håller med om, men vi vill inte privatisera vården, vilket vi inte håller med om. Men vill vi ha lägre skatter måste vi köpa privatiseringen av vården också, även om vi kan försöka påverka politiken – men det är som att försöka övertyga ett gäng kockar om vilka ingredienser de ska välja när de lagar till din mat. Du kan också välja att ändra din egen åsikt och försöka lära dig gilla sushin – eller privatiseringen av vården – men det är inte särskilt önskvärt. Det är intellektuellt ohederligt, oavsett om man gillar partiet; ideologin eller partiledaren.

Demokrati är inte demokrati

Det leder till nästa slutsats, eftersom vi (i alla realistiska alternativ) behöver partier i en representativ demokrati. Demokrati betyder ordagrant folkstyre (ur grekiskans “demos” och “kratein”; folk och styre) och i exempelvis Aten fanns det från början bara en form av demokrati – direktdemokrati. Att utse politiker kom först senare, när systemet hade växt så pass att det inte var möjligt att samla tiotusentals människor och lösa beslut medelst handuppräckning. Betyder det att representativ demokrati aldrig var föremål för diskussion eller betyder det att det blev en nödvändig kompromiss? Det senare.

Robert Dahl, en (trots sitt namn faktiskt amerikansk) statsvetare, uttryckte det ungefär såhär: representativ demokrati är polyarki. Vad betyder då det? Jo, Dahl – som i sig inte har något emot representativ demokrati – satte fingret på en inneboende paradox. Demokrati betyder att folket styr; representativ demokrati betyder att ett fåtal (poly – “flera”) styr, men inte folket. Representativ demokrati är inte nödvändigtvis det bästa alternativet, ironiskt nog, utan det minst dåliga. Folket väljer de som styr, men där slutar också folkets makt, och makten begränsas ytterligare när alternativen i praktiken begränsas till en handfull färdiga partiprogram. Är det folkstyre att få fem-tio alternativ att välja mellan; och om partierna sedan frångår detta (bryta sina vallöften med andra ord, vilket är ganska vanligt) – vad händer då? Jo, efter fyra år kan vi utnyttja vårt inflytande och rösta bort partiet, men även det är osannolikt eftersom alternativen fortfarande är lika få. Och hur mycket styr vi egentligen när vi, som i förra valet, bara får två (koalitioner) menyer att välja mellan?

Representativ demokrati är således en paradox, på samma vis som det moderna begreppet positiv stress – det finns ingen stress som är positiv, per definition, eftersom stress betyder ung. “förslitning” (ordet är negativt till sin natur dvs). Om vi så behåller kärnan av demokratibegreppet kan inte heller representativ demokrati vara alltför demokratiskt. Däremot finns det positiv press, som vi i brist på bättre ord kallar för positiv stress, men det är alltså i grunden fel ordval. Detsamma gäller den representativa demokratin – det är bättre än de flesta andra alternativ, men det är i egentlig mening ingen demokrati. Frågan som blossar upp är alltså (utöver hur man ska få folk att sluta kalla saker för “positiv stress”) om det finns ett bättre alternativ. Om man på något vis kan hitta en lösning på det praktiska problemet som har lett till att vi numera helt naturligt och ohämmat benämner vårt system för demokrati i bestämd form – som vore det den enda demokratin – och därigenom också blundar för bättre alternativ.

Svaret är ja. Ett bättre politiskt system är möjligt; ett bättre Sverige är möjligt och demokrati är möjligt.