Tankar om #flickjox

Jag har dragit mig för att kommentera eftersom det, på grund av min ståndpunkt, känns som att hälla bensin på elden. Eller med andra ord, eftersom jag tycker att det är mycket upprörda känslor och hårda ord om ingenting, känns det trist att dra mer uppmärksamhet till det. Men jag vore förstås inte jag om jag inte kände mig tvungen att sprida mina högst personliga, högst ointressanta åsikter.

Historien bakom #flickjox finner du, om du mot förmodan inte känner till det, bäst beskriven här. Ord som “mobbning” haglade över Twitter, bland annat, med liknelser som att “eliten hånar” eller “…skrattar åt” de ovetande stackarna, och jag håller inte riktigt med.

Som jag själv skrev på Twitter så tycker jag att det inte finns något att be om ursäkt för. Ett skämt är ett skämt, så även ett internt skämt som publiceras på Twitter. Det finns inget monopol eller uttalat syfte med en hashtag. Det finns inga regler man bryter mot. Huruvida man tycker det är rätt eller fel är alltså ytterst en smakfråga – om man förstår humorn eller inte. Men det är viktigt att komma ihåg att ett skämt inte blir mer eller mindre rätt eller fel för att det uppfattas som roligt eller inte. Lika lite som Muhammedteckningarna blir mer eller mindre rätt eller fel beroende på om Vilks är en bra eller dålig konstnär. Det saknar, helt enkelt, relevans.

En kritiker påpekade att det var särskilt allvarligt eftersom han litade på personerna ifråga, vilket jag tycker är ett ganska absurt påstående. Med den hållningen så får de här personerna över huvud taget inte säga något som inte är en sanning för att undvika övertramp, och det kan ju te sig attraktivt å ena sidan, men å den andra så utesluter det all ironi och för den delen sarkasm. Det är lite väl hårt, och jag tycker inte att man har något särskilt ansvar bara för att folk ser upp till en eller att man har många följare.

Likheterna med vissa delar av Littorin-debatten är slående; där man moraliserar på basis av subjektets position. Jag håller inte med där heller, givetvis. Alla är vi (bara) människor och alla borde vi ha samma måttstock.

Många, men givetvis långt ifrån alla, verkar känna sig kränkta eller lurade. Vilket i själva verket rimligen kommer ifrån att självkänslan fick en smäll när de insåg att de gick på skämtet, eller kanske för en sekund kände sig sårbara på grund av att de offentligt (Twitter, dvs) följt efter i hypen. Men om man känner sig kränkt av ett skämt som är i allt väsentligt harmlöst så tycker jag att man tar det hela på alltför stort allvar. Några, däribland jag, påtalade hur intressant hela situationen är ur ett socialt perspektiv – med liknelsen av ett slags ofrivilligt socialt experiment. Några har påtalat att det borde vara en väckarklocka för kritiskt tänkande, och även där kan jag hålla med.

Man kan jämföra det (vagt) med det brutala uppvaknandet som man kan få om någon hackar ens e-post eller webbsida, fast utan det brutala. Till skillnad från hackade e-postboxar och stulna lösenord (alla minns säkert Sony-affären, LulzSec et al) finns det ingen skada här. Det finns inget offer. Inga pengar har förlorats, ingens säkerhet eller personliga integritet har kränkts. Det finns inga objektiva negativa konsekvenser av vikt. Det enda som finns är det subjektiva. Och visst kan man tycka, personligen, att man inte uppskattar att bli lurad eller att ens förtroende har blivit missbrukat. Jag kan hålla med om att skämtets webbsajt konkretiserade skämtet och spädde på dess trovärdighet på ett onödigt och omotiverat sätt, till exempel.

Personligen genomskådade jag det ganska omgående som ett skämt, vilket förstås är mer av en slump än någon prestation. Först trodde jag att ordet var slang för Flickr. Sen började ordet snurra runt mer, och det kändes ganska uppenbart att det var ett skämt. Namnet låter påhittat och är en grammatisk omöjlighet som helt saknar betydelse. Med ett litet annat händelseförlopp och ett mer realistiskt namn hade jag förmodligen också gått på det hela. Och idag hade jag oavsett ryckt på axlarna över den häftiga debatten som följde. Och alldeles oavsett avsikten och den faktiska bakgrunden så är resultatet ändå detsamma. Många blev nyfikna, intresserade, rycktes med, och hypen var ett faktum. Folk frågade efter inviter och skulle ställt sig på kö för att lämna namn, e-postadress och kanske andra personuppgifter för att få en. Och visst kan man ställa frågorna om huruvida det var oansvarigt eller inte av vederbörliga. Visst kan man ifrågasätta, hur irrelevant det än är, om det var roligt eller inte.

Men kanske borde man släppa den frågan och istället ställa sig själv frågan – vad händer nästa gång?